Jag intresseanmälde tillsammans med "L" under förra veckan en sjukt nice 3:a på torggatan, håller tummarna för att få denna! Tänkte även ställa mig i bostadskö på ett par till ställen, HSB bland annat. Känner mig rätt sugen på att flytta faktiskt. Enligt "L" så var det ömsesidigt!

Ladda ned härifrån:

Jag tänkte på det här med att vara full på jobbet, på vilka arbetsplatser är det faktiskt okej att vara påverkad av alkohol?
En musiker eller en konstnär som arbetar med alkohol i blodet kan uppfattas som surrealistisk, som att han eller hon verkligen plockar fram sin sanna sida och att arbetet sker utifrån hjärtat, som att målningarna eller sångerna skulle bli äkta. Denna surrealism borde ju ge något slags statusplus både å artistens och verkets vägnar, konstfaktorn förhöjs. 
  
Ger det en surrealistiskt, positiv status att vara en full brevbärare som delar ut post till fel brevlådor? Eller en ännu fullare lastbilschaufför som kör på fel sida av vägen? Det måste ju ses som någon form av konst eftersom lastbilschauffören och brevbäraren nu gör sitt yrke utifrån hjärtat? Om inte det så är det ju i vilket fall ett socialt experiment utan dess like!



Inom vilka yrken är det faktiskt okej att vara påverkad av alkohol? Hur mycket?
Inom vilka yrken är det absolut inte okej att vara påverkad av alkohol?

Nu när det hösten dragit in över Sverige som ett stort, horigt moln och tagit med sig allt vad kyla och mörker heter tänkte jag passa på att bädda ned sommaren 2009 med några bilder i kronologisk ordning.

Studenten, självklart först ut eftersom den inledde sommaren. Helt underbar dag, jag har fortfarande ångest över att jag aldrig kommer att få ta studenten igen!




I månadsskiftet Juni/Juli befann jag mig i Stockholms skärgård, släkten äger faktiskt en egen skärgård som heter Stora Nassa, det är sjukt vackert och mysigt där (första bilden är utsikten från familjens hus) :)






Sen måste jag ta med ett par bilder från Halmstad, i Augusti så åkte vi snuskisar + carina sydväst och stekte! Dessutom hälsade vi på bella i malmö fast vi egentligen inte ville, men hon tvingade oss! ;)<3







Och detta var en liten del av min sommar'09, det är bara att sikta mot sommaren10 för den kommer bli fet! :)

Vilken klass tillhör jag? Jag är 18, pluggar på högskola, jobbar på donken, spenderar pengar på det som verkar rimligt för dagen (läs: utekvällar, kläder, teknikprylar). Jag bor fortfarande hemma.
Placeras jag därför i en given samhällsklass beroende på mina föräldrars yrke och inkomst, alltså har jag blivit född in i en speciell samhällsklass utan att egentligen vetat om det?
Kommer jag hamna i en egen samhällsklass när jag flyttar hemifrån? Vilken? Baserad på vad?
  
Scenario:  Vi säger att jag har tagit en fet examen, har en grym affärsidé och tänker starta ett eget företag det första jag gör. Det går väldigt bra för företaget, pengarna jag lånat håller på att betalas tillbaks bara något år efter det att företaget startade. Jag har en lön på, säg 65 000 / månad.

Betyder det numera att jag tillhör överklassen?

När började jag i sådana fall att tillhöra den; När jag köpte en mercedes, en båt och en fet lägenhet mitt i stockholm eller när jag fick min första lön?

Fram tills att jag började tjäna mycket pengar tillhörde jag en annan klass? Vilken? Baserad på vad?




Scenario - forts: Vi säger att jag det några månader senare går dåligt för mitt företag, försäljningen sjunker, färre investerar i företaget och till slut går det i konkurs. Jag blir tvungen att sälja både bilen och båten, och flyttar in i en billigare lägenhet av lägre standard.

Betyder det numera att jag tillhör undre medelklassen?

När började jag i sådana fall att tillhöra den; När jag sålde min mercedes, båten och den feta lägenheten eller när jag började att förlora pengar?



Placeras människor egentligen i klasser efter vad de tjänar? Politisk ståndpunkt? Materiella ting som klädsel och boende? Vilken familj de tillhör?

Min åsikt är att dessa fack inte säger så mycket om personen, oavsett om en kille tjänar 10 000 och en annan tjej tjänar 50 000 så kan de ha exakt samma livsåskådning och personliga värderingar, likaså kan två personer som båda bor på gatan ha väldigt olika åsikter om t.ex. politik eller svininfluensavaccin.
   Min poäng är att vare sig samhällsklasser eller fack utgör någon nytta alls, de finns bara till för att ge människor en identitet som bara bäddar för dumma fördomar.

Jag ogillar allt vad vänsterblocket heter men fack är fuckade.

Bloggaren... Eller snarare bloggarinnan jag vill uppmärksamma i mitt första "Veckans-blogg"-inlägg är en god vän till mig, Asia Mujkic.

Att kalla Asias blogg en ren och fullskalig fotoblogg vore att ljuga, även om många av hennes inlägg är prydda av de mest otroliga och färgstarka bilder tagna av Asia herself är detta bara en liten del av vad bloggen behandlar. 
   Vad du inte kan låta bli att gilla när du skummar igenom inläggen i bloggen är hur eldigt och starkt språket används, det är som att äta indisk mat. Plötsligt blir man slukad av ett bottenlöst hav i cayennepeppar och hur stora simtag du än tar kan du inte sluta läsa. Det är löjligt enkelt att fastna i Asias blogg och läsa inlägg du faktiskt läst förut men blev tungen att läsa igen efter att ha skummat igenom den första meningen och fastnat.

Bli inte förvånad om du även hittar inlägg som rör musik (i synnerhet MJ) och annat smått och gott, bäst av allt är dock de inläggen som reflekterar över rätt djupa tankar och alltid är skrivna på Asias speciellt personliga sätt.

Tveka inte, gå in och läs mujkans blogg redan idag!

Häromdagen hade vi upprop till en ny multimediakurs i skolan. När vi höll på att dela in oss i grupper kommer en skallig man på 30-35 år fram till oss och frågar om han får delta i gruppen. 
   En minut efter att vi sagt "ja det borde väl gå bra" tyckte han att samtliga i gruppen skulle hjälpa honom att göra en hemsida till hans nystartade firma som projekt i multimediakursen eftersom mannen i fråga helt saknade kunskaper inom detta.

Hade odräglighet varit en olympisk gren skulle denne man vara en given guldmedaljör.

Jag tänkte berätta om en liten anekdot, en händelse som inträffade för säkert 5 år sedan idag och jag nästan hade glömt bort helt. Plötsligt var händelsen där igen, den ploppade upp från absolut ingenstans och jag kunde se varje sekund lika kristallklar som jag gjorde höstkvällen det skedde.

Jag var nog inte mer än 13, kanske 14 år gammal. Jag hade stämt träff med en kompis; låt oss kalla henne "S", jag har tyvärr ingen kontakt med henne idag och vågar därför inte hänga ut henne i bloggen utan att fråga först så därför får den mörkhåriga flickan förbli anonym.
   Det var en sen höstkväll, mörkret och kylan var mer än påtaglig. Jag och flickan med det mörka håret hade stämt träff utanför en skola på lagom gångavstånd för oss båda, hon ville prata med mig.  
   Jag minns tydligt hur jag närmade mig skolan, det var minusgrader, varje andetag var av en kort, isande smärta som letade sig in i näsborrarna. Bergsgatan var frusen och trottoaren alldeles hal av frost, mörkgul gatbelysning gjorde höstkvällen lite varmare för ögonen, men inte för fingrarna. Jag gick med snabba steg mot vår mötesplats.
   Jag stannade vid skolans idrottshall, därifrån räknade jag med att kunna se flickan när hon kom gåendes längs samma gata som jag gick. Jag var först på mötesplatsen.

"Ge mej 10 min...e på väg"

Jag tittade upp från min mobiltelefons display, tankarna drogs till meddelandet den mörkhåriga flickan hade skickat. Jag var inte sur för att hon var sen, tvärtom byggdes det upp en förväntan istället. Jag kände mig lycklig.
   Det lös inifrån idrottshallen, jag bestämde mig för att gå in och värma mig några minuter i väntan på mitt sällskap. Det brukade vara folk i skolans idrottshall på kvällarna, inte bara innebandyföreningar utan även korplag i både fotboll och basket. När jag gick in gernom dörren och upp mot läktaren möttes jag av skrikande skor och gapande grabbar. Den här kvällen tränade det 20-talet ~17-åringarna fotboll. Jag tittade på när de spelade i ett par minuter, när jag kände mig varm om fingrarna igen reste jag mig från läktaren och var påväg ut ur hallen igen för att se om flickan med det mörka håret hunnit anlända.

Det var när jag var på väg ned från läktarens trappa och idrottshallens glasdörrar som jag hörde någon ropa bakom mig, jag trodde att det var en av spelarna som ropade någonting som man kunde relatera till fotbollsträningen, men när jag gått ut genom dörren hörde jag ropet igen. Jag vände mig om och såg honom stå i dörren.
   Han var äldre än mig, ett par år kanske. Han var också längre än mig, jag nådde knappt upp till hans axlar. Han hade mörkt hår, smala läppar, yviga ögonbryn.

- Vad gör du här? Han väste med rinkebybrytning

- Inget.. jag är påväg ut

Jag kände mig tagen på bar gärning, trots att jag inte gjort någonting fel. Han gick mot mig. Bakom han med de mörka håret, smala läpparna och yviga ögonbrynen hade två till killar, dessa i min ålder dykt upp, de blängde på mig. Nu stod den arga jätten bara lite mer än en halvmeter framför mig med ena handen i fickan (att han hade handen i fickan kommer jag starkt ihåg, jag trodde just för ögonblicket att han skulle ta fram en kniv).

- Ge mig din mobil

Jag stod förstenad, jag tittade rätt ut i luften utan att göra ett ljud från mig.

- Hallå!? Ge mig din mobil och allt du har i fickorna. Sen kyss min fot.

Överrumplad av det mest fenomenalt dumma jag någonsin hade hört, men fortfarande rädd såg jag för första gången rånaren i de mörkbruna ögonen. Jag log mot honom. Han skulle varken få lägga vantarna på min mobil eller få sina fötter kyssta. Jag vände mig om och gick långsamt bort från idrottshallen samma väg jag hade kommit. Jag väntade mig det värsta, att han sprang ifatt mig, högg mig i ryggen eller sparkade mig i nacken. Ingenting hände. Längre upp på gatan träffade jag flickan med det mörka håret. Hon såg att någonting var på tok och frågade vad som hänt. "Ingenting", svarade jag och sade att det var kylan som givit mig tårar i ögonen.